När ”Zlatan” återvände till Örebro (eller Kommunalrådets klagan ;-))

Det som stressar mest är när man inte har kontroll över sin situation och inte tycker att man hinner med det man vill hinna med. Tiden efter sommaren har varit hysterisk och i stort sett varenda dag är fulltecknad från morgon till sen eftermiddag (eller kväll). Och då återstår i regel att svara på mail och ringa upp människor som ringt medan jag tillbringade dagen på olika möten. Men samtidigt så händer det ju mycket: Örebro går framåt och jag har möjlighet att vara med och bidra till det, varje dag, varje timme.

Men när det är fulltecknat ska man helst inte försöka pressa in ytterligare åtaganden… Måndagen och tisdagen var redan tidigare fulltecknade, men när man sedan försöker pressa in en VD-rekrytering är det klart att tiden inte räcker till.

Vi kom nämligen till avslut i en (flera år lång) rekrytering av ny VD för Örebrokompaniet. Och vilken rekrytering det blev! Sofia Strömberg flyttar hem till Örebro och lämnar Berghs School of Communication där hon är rektor; en rekrytering som jag inför personalen jämförde med om Zlatan skulle återvända till hemstaden Malmö…

Nu ska man i ärlighetens namn säga att fotboll och kommunikation är olika saker; och att Sofia och Zlatan är rätt olika personlighetstyper. Men det är en otroligt tung rekrytering vi gjort, som kommer att skapa förutsättningar för en fortsatt god utveckling av marknadsföringen av Örebro, som genererar skatteintäkter till Örebro som gör att vi kan förbättra kvaliteten i skola, förskola och vård. Några punkter om Sofia Strömberg (läs kommunens något mindre skrytiga pressmeddelande här, NAs artikel här):

  • 20 års erfarenhet av ledarskap, tidigare utsedd till ”Årets ekonomikvinna” för modernt, nytänkande ledarskap (viktigt för att leda Örebrokompaniet, och för att samla alla goda krafter i Örebro)
  • Erfarenhet från näringsliv, forskning och politik (viktigt för att fungera som brobyggare mellan olika aktörer, olika verksamheter och skapa en samling kring marknadsföringsarbetet)
  • Van vid publika roller: både föreläsningar och morgonsoffor (viktigt när Örebro ska marknadsföras i resten av landet)
  • Örebroare från lekis till universitetsår (viktigt för trovärdigheten i dagsläget, gör att Sofia kan komma igång snabbare)
  • Startade Sagt och Gjort, som blev Springtime, som blev Sveriges bästa PR-byrå 3 år i rad (2001-2004) (viktigt för trovärdigheten, visar på förmågan att driva framgångsrikt företag – och på kunskapen inom området)
  • Berghs utsågs 2009 och 2010 till Future Lions School of the year på ”Reklambranschens oscarsgala” i Cannes (viktigt för att visa att vi har väldigt höga ambitioner – vi ska inte bara jämföra oss med Västerås…)

Slutskedet i rekryteringen gjorde dock att jag (för första gången på rätt länge) iakttog nästan total tystnad i sociala medier. Eftersom jag visste att media jagade nyheten lät jag bli att berätta att jag på måndagsförmiddagen ledde Örebrokompaniets styrelsemöte (då vi enades om att ge mig i uppdrag att skriva under anställningskontrakt med Sofia). Jag lät också bli att berätta att jag träffade Unionens klubb på Örebrokompaniet för att presentera styrelsens val av ny VD. Och eftersom jag inte berättade det så undvek jag övrigt också (avstämning på kansliet, kommunalrådsberedning med mera).

Och att jag på tisdagsmorgonen presenterade Sofia för personalen på Örebrokompaniet kunde jag ju inte heller berätta i förväg. Några minuter före pressträffen då media så slutligen skulle få reda på nyheten (som NA självklart redan snokat upp…) skrev jag på Facebook om rekryteringen.

Tisdagen fortsatte dock som den börjat: med att jag k0m försent till mötet om kommande års investeringar (när det började pågick pressträffen fortfarande). Därmed kom jag även försent till lunchen då Sofia Strömberg, jag och Björn Fransson (turistchef och den som fungerat som platschef under den VD-lösa tiden) skulle gå igenom höstens arbete. Och därefter självklart också sen till mötet med majoritetsgruppen i Kommunstyrelsen. Att Kommunstyrelsen drog ut på tiden var dock inte mitt fel, men likväl blev jag sen till träffen med Alf Lindblad (på kommunledningskontoret/information) och Inge Blomberg (från Örebro läns idrottsförbund) om hur vi kan marknadsföra Örebro – Sveriges bästa idrottstad bättre. Och sedan radiodebatt med Kent Persson (m) om varför det är oansvarigt av oppositionen att försöka fälla överenskommelsen om hur länet ska utveckla buss- och tågtrafiken framöver. Och sedan sen till träffen med Ulla Olsson (sekreterare i Kommunala Handikapprådet) om kommande möte och vilka punkter som ska upp då. Att jag nästan hann hem till familjemiddagen och att kvällen nästan var helt ledig (nåja, mail och blogg räknas inte…) var rätt nödvändigt för att imorgon klara en heldag med Kommunfullmäktige…

Men jag klagar inte (även om det kanske kan låta så…). Jag klagar inte över att det är stressigt så länge jag får något gjort (det som är frustrerande är det som inte blir gjort), och dagens presentation av Sofia Strömberg (och undertecknande av anställningskontrakt) kommer att göra skillnad för Örebro. Precis som Zlatan skulle göra i Malmö FF…

Viktiga punkter jag tar med mig från möte om norrcity

Ikväll träffade jag (mestadels) boende och några affärsinnehavare på norrcity. Socialdemokraterna hade bjudit in boende och handlare kring Järntorget, Storgatan och angränsande delar av norrcity för att diskutera två frågor:

  1. Hur kan vi stärka norrcity, få bättre fart på utvecklingen av stadsdelen så att det skapas nya jobb och mer handel där?
  2. Hur har vi resonerat när vi säger att vi vill öppna Storgatan för (långsam) biltrafik? (Vi inser ju att en del boende kring Storgatan är oroade av dessa planer).

Jag inledde med att berätta om varför det här är viktigt: att cityhandeln har problem vilket både är dåligt för oss som älskar Örebros vackra stadskärna och dessutom leder till högre utsläpp och sämre miljö när fler åker till externa köpcentrum (till exempel Marieberg). I korthet berättade jag att vi vill verka för att city – och i synnerhet norrcity – stärks genom bland annat ökad tillgänglighet (för cykel, buss, bil, gående och rörelsehindrade), aktiviteter som lockar fler till city, en attraktiv stadskärna och ett långsiktigt (och konkret) samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handlare och andra. Här kan du läsa mer om några tankar för att få fart på utvecklingen i norrcity (och resten av city).

Här är sex förslag som jag tidigare fört fram:

  1. Öppna Storgatan för bilar i gånghastighet, kompletterat med korttidsparkering
  2. Gör Järntorgsgatan mer välkomnande mot Resecentrum (förstärk känslan av att det är en ingång till staden)
  3. Bygg ett brett övergångsställe från Resecentrum till Fredsgatan (enligt Jerker Söderlinds idé)
  4. Inled arbetet med ett idéprogram eller liknande för att göra Östra Bangatan och Järnvägsgatan mer attraktiva, mindre genomfartsled, mer stadsgata
  5. Starta arbetet för ett utbyggt resecentrum
  6. Ta upp diskussionerna om byggande på grusparkeringen mittemot Resecentrum (Östra Bangatan/Fredsgatan)

Kvällens möte var bra, jag fick med mig många synpunkter och frågor vi bör jobba vidare med. Och även om alla kanske inte kommer att vara överens om alla förändringar som görs så finns ett stort engagemang för norrcitys utveckling. Från kvällens möte tar jag framförallt med mig tre punkter:

  1. När vi öppnar Storgatan för långsam biltrafik (för jag står fast vid det) måste vi anstränga oss för att gatumiljön inbjuder till låg hastighet, och vi behöver diskutera med fastighetsägarna om det går att göra insatser för att förebygga buller och utsläpp (oavsett om Storgatan påverkar det så är det självklart viktigt för de boende i stan).
  2. Vi måste arbeta mer aktivt med parkeringar: bättre information, aktiv prissättning (billigare där/när vi vill att folk ska parkera) med mera
  3. Vi måste fortsätta förnyelsen av Järntorget, nästa sommar ska det vara Örebros mest levande torg!

Och slutligen: Jag klipper in alla de punkter jag antecknade från diskussionen (mer eller mindre oredigerade). Självklart är de ofullständiga och väldigt kortfattade, men de ger en kort bild av diskussionerna (punkterna är inte ordagranna men jag väljer att sätta citattecken för att markera att det var synpunkter från mötesdeltagarna):

  • ”Ta bort trafik, tillför inte mer: det leder till nedsmutsning av fönster och balkonger, det försämrar luften och ökar bullret”
  • ”Järntorgets ombyggnad har skapat en del problem: lång avstängning, p-platser som försvunnit.”
  • ”Gör om Järntorget! Återskapa parkeringarna!”
  • ”Nej, inga parkeringsplatser på torgen!”
  • ”Varför finns inte Open Art och blomsterutsmyckningarna på norr?” (här berättade jag att den stora gula kaninen ursprungligen var tänkt på Järntorget men att det inte gick på grund av ombyggnaden)
  • ”Busstrafiken fungerar bra”
  • ”Ta tillbaka busstrafiken till Järntorget och genom city”
  • ”Utveckla resecentrum!”
  • ”Det behövs affärer som lockar till norr: Clas Ohlsson, Systembolaget, Saluhall och liknande” (här förklarade jag att kommunen inte har någon möjlighet att styra vilka affärer som ska etableras var)
  • ”Bilar i låg fart är ju jättedumt – då släpper de ju ut mest” (det där verkar inte helt entydigt, upptäckte jag när jag googlade lite kring det när jag kom hem: så här skriver Trafikverket: ”Ju högre hastighet, desto större påverkan på miljön. Att köra i en jämn och lugn rytm är bra för miljö, säkerhet och ekonomi. Bensinförbrukning, utsläpp, buller och olycksrisker minskar”. Fast det framgår inte om det även gäller i hastigheter under 30 km/h)
  • ”Det behövs fler parkeringar och det måste finna billigare parkeringar”
  • ”Varför inte gratis parkering på kvällar och nätter?”

Nejdå, jag är varken ”bilkramare” eller ”bilhatare”

[REV] Det finns de som tycks anse att jag är en bilkramare som tycker illa om miljön och därför försöker öka biltrafiken. Andra påstår att jag är en bilhatare som vill förbjuda bilar. Inget av det är sant.

Tyvärr finns det många som tror att det bästa sättet att minska utsläppen från biltrafiken är att stänga av gator. Jag kallar det plakatpolitik och tycker att Örebro har haft alldeles tillräckligt av sådant de senaste åren. Om vi ska lyckas minska klimatpåverkan och få renare luft i hela Örebro måste vi minska bilåkandet i hela kommunen – inte bara i stadskärnan. Men vi måste också inse att bilen även i framtiden kommer att vara en viktig del i vårt resande, även om antalet bilresor måste bli färre, de körda sträckorna kortare och drivmedlen renare.

Låt mig ta mig själv som exempel. Idag skulle jag skjutsa dottern till dagis för att sedan ta sonen till inskolning på dagis. Därifrån skulle jag sedan skjutsa sonen, med barnvagn och en väska, till barnvaktande farmor och farfar för att jag skulle kunna vara på jobbet resten av dagen. Jag tog bilen.

Självklart inser jag att jag inte är tvungen att ta bilen i det läget. Självklart kan jag cykla till dagis med båda barnen i cykelvagnen och därefter cykla tillbaka hem (med en trött son), flytta sonen till barnvagnen, gå till mina föräldrar, gå tillbaka hem och hämta cykeln för att därefter cykla till jobbet med bilen kvar på uppfarten. Och många människor har inte bil och kan inte ens göra det val jag gjorde. Jag inser det. Men jag inser också att de flesta som har en bil stående utanför huset hade gjort precis det val jag gjorde.

Faktum är ju nämligen att mer eller mindre varannan örebroare tar bilen till jobb/skola. Och även om jag ser som en av mina viktigaste uppgifter att få fler att gå, cykla och åka buss så inser jag också att bilen fyller en funktion i dagens – och morgondagens – samhälle. Det gör att vi samtidigt som vi investerar i att få fler att gå, cykla och åka buss också måste göra bilanvändandet effektivt så att vi både minskar antalet bilresor och gör dem kortare.

För dem som åker buss är det ett mycket stort problem om bussresan tar lång tid, på samma sätt är det för cyklisterna (som ju utsätts för väder och vind). För bilisterna är det dock inte avgörande: varför skulle annars så många välja att hellre ta motorvägen ut till Marieberg än att åka kortare tid till Örebro city? Anledningen är självklart att när man väl sitter i sin (väldigt bekväma) bil spelar inte några minuter lika stor roll som om man sitter på ett tåg eller buss och inte kan styra sin tid, inte kan jobba effektit eller tycker att det är obekvämt. Och för cyklister, och gående, är det ännu värre om resandet tar tid. Därför är det klokt att som Örebro satsa på huvudcykelleder, bättre snöröjning av dessa stora cykelvägar och andra åtgärder för att underlätta cyklandet.

Och därför är det klokt att vi satsar så många hundratals miljoner på busstrafiken (och tågtrafik). Om vi ska minska andelen som väljer bilen måste vi göra alternativen mer lockande. Men det räcker inte. Vi måste nämligen samtidigt se till att bilresorna är så korta som möjligt, så sällsynta som möjligt och att de sker med så rena drivmedel som möjligt.

Renare drivmedel är svårt för Örebro kommun att åstadkomma, förutom satsningar på biogas och till exempel förmånliga pareringsregler för miljöbilar. Att se till så att bilresorna är sällsynta och korta är dock möjligt. Tyvärr har vi gjort precis tvärtom de senaste åren.

Ta exemplet med handel. Vi ser nu hur cityhandeln har stora problem, samtidigt som det går bra för samtliga externhandelsområden, särskilt för Marieberg köpcentrum. Ur ett strikt kommersiellt perspektiv kan man självklart säga att det där inte är ett problem; kunderna väljer var de vill handla. Men bryr man sig om stadsplanering och miljöfrågor är det där ett jätteproblem. På sikt innebär det nämligen att det blir svårare att gå, cykla eller ta bussen till handeln. Och då har vi istället skapat ännu mer negativ miljöpåverkan, samtidigt som vi utarmat stadskärnan och gjort Örebro city mindre lockande när affärer stänger.

Det är den utvecklingen som aktivt drivits av min företrädare som ordförande för Programnämnd Samhällsbyggnad, Fredrik Persson (mp).

Vi ska inte motarbeta vare sig Marieberg köpcentrum eller andra externhandelsområden. Tvärtom; de ska utecklas och växa eftersom de gör det lättare för örebroare att handla bra och billigt och för att de lockar andra till Örebro. Men de ska utvecklas tillsammans med stadskärnan.

Handel och trafik hänger alltså ihop. Och på samma sätt som en del vill minska biltrafiken genom att tvinga bilisterna att ta långa omvägar, vill en del förbjuda nyetableringar av stora mataffärer. Jag tror att det är precis lika felaktigt. Tvärtom anser jag att vi ska fortsätta med den enkla men grundläggande principen för etableringar av livsmedelshandel: mataffärer ska ligga nära där människor bor och genom att spridas ut på rätt sätt över Örebro ska de göra att ingen behöver åka ondödigt långt med bilen för att ta sig dit – om de väljer att använda bilen.

Med andra ord: vi ska göra det lätt att göra kloka miljöval. Det gör vi genom att då och då påminna oss om att den den mest förenklade plakatpolitiken inte för oss närmare ett grönare Örebro utan att den tvärtom motverkar arbetet för ett Örebro som är ekologiskt hållbart och som i alla både kan trivas och vara stolta över. Vägen till ett grönare Örebro går genom fler jobb, fortsatt utveckling och helhetssyn.

Mataffär vid Tybblerondellen

NA skrev häromdagen om att vi nu återupptar arbetet för att möjliggöra en etablering av en ICA-affär vid Tybblerondellen. Planeringen hade kommit långt, ICA hade fått klartecken och till och med börjat betala för flytt av fotbollsplaner och annat när Miljöpartiet tvingade de borgerliga partierna att svika löftet/besluten efter valet 2006. Nu fortsätter vi med den plan som alla andra var överens om, men självklart väcker det en del frågor. Jag fick ett mail om detta och klipper in delar av svar nedan (självklart är både mailet och mitt svar diariefört, som lagen säger, men för att du ska slippa begära ut handlingen så kan du läsa här istället…).

Det finns två huvudskäl till att ICA bör få etablera en affär i närheten av Tybblekullarna:
1. Örebro kommun ska stå vid besked som ges, företag ska kunna lita på att beslut gäller längre än några månader.
2. Vi behöver minska den onödiga biltrafiken och att människor åker långa omvägar för att handla är inte klimatsmart.

Det första, om att kommunen ska stå för sina beslut, hänger  ihop med att det finns ett gammalt beslut om ICAs etablering i närheten av Tybblekullen. ICA betalade cirka 7 miljoner för att flytta på de fotbollsplaner som idag ligger där butiken då var tänkt att ligga (vi ska diskutera med ICA om det mest lämpliga läget). ICA betalade när Örebro kommun gav besked om etableringen och att Örebro kommun ändrade detta beslut och löfte har inte varit bra för omvärldens bild av Örebro. Att ICA – en mycket betydelsefull aktör vad gäller etableringar och nya jobb – väljer att avbryta alla nyinvesteringar i Örebro på grund av kommunens agerande 2006 är allvarligt för Örebros utveckling. En företagsetablering görs inte för vare sig ett eller fyra år: de görs för lång tid framåt och om inte företag kan lita på besked som Örebro kommun ger kommer vi att gå miste om många jobb.

Det andra, att vi behöver minska onödig biltrafik, hänger samman med att det faktiskt – även om det förvånar en del – finns för lite livsmedelshandel på öster. Det innebär att alltför många boende på öster åker till butiker i andra delar av stan för att handla, vilket alltså ökar biltrafiken. Detta vet vi, vi undersöker strömmarna och uppdaterar regelbundet handelsutredningar som visar var livsmedelshandel bör tillåtas och var den inte är lämplig. Öster var 2006 underförsörjt med livsmedelshandel, och det är det nu. Därför är det bra för miljön att större butiker kan etablera sig på öster, och längs stråken som leder ut till exempelvis Ekeby-Almby och andra områden utanför innerstaden som väljer att handla på vägen hem.

Självklart är jag medveten om att fotbollsplanerna används och är uppskattade av många. Vi ska som sagt inleda diskussioner med ICA nu och det återstår att se om vi kan hitta någon lösning för att behålla ytor för fotboll och andra aktiviteter. Vi har behov av att göra Örebro mer grönt och därför ska vi sträva efter att både skapa mer växtlighet och mer gräsytor för aktivitet. Men dessa ytor kan inte alltid vara på samma platser som de varit förut – när Örebro växer måste vi se till att staden växer på ett sätt som är bra både för oss som bor här och för miljön. Därför är det bra att förtäta staden så mycket som möjligt, så att till exempel så många som möjligt har nära till livsmedelsaffärer så att de – förhoppningsvis inte ens behöver åka bil till butiken. Sörbyängen-Ladugårdsängen är extremt underförsörjt med livsmedelsbutiker som är tillräckligt stora och nära. Därför behövs livsmedelshandel både inne i området (det planeras för mindre butiker) och i utkanterna av området (det planeras både på Tybble-sidan och bortanför Ladugårdsängen, vid Karlsdal). Men självklart innebär inte detta att alla grönytor ska försvinna, men de kan alltså behöva flyttas. Precis som alltså skett för att skapa ytor för ICA-etableringen i Tybble. Det pågår mycket diskussioner om området kring rondellen vid vårdcentralen/Netcity och det är möjligt att det går att ändra planeringen så att mer grönytor bevaras – samtidigt som både ICA och andra aktörer etableras i området.

Att landa springande efter sommaren…

Plus: genom att fylla dagarna ordentligt hinner man med många intressanta och viktiga möten, många diskussioner och åstadkommer ett och annat.

Minus: man hinner inte riktigt med vare sig mail, twittrande, bloggande eller att svara i telefon…

Så när jag efter tre fullpackade dagar insåg att jag har ägnat mig åt en hel del som faktiskt kan intressera en och annan örebroare så får det bli någon slags politisk dagbok över de första dagarna efter sommarledigheten, efter att majoritetsförhållandena klarnat, för ett kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor i en av Sveriges största kommuner…

Måndag 15/8 inleddes lugnt med inskolning av sonen på dagis. Bestämde mig för att det nog var en födelsedagspresent att ägna några timmar på förmiddagen åt det…

Därefter till Rådhuset för att säga ”hejeftersommaren” och ha en snabb avstämning med Sophia Bescher (politisk sekreterare, som jobbar mest med mig), följt av lunch med Stina Storm (VD för City Örebro) för att diskutera krisen (jo, det är nog rätt ord) i city och vad vi bör göra för att vända utvecklingen.

Raska steg tillbaka till den första kommunalrådsberedningen med Örebro kommuns majoritet (S+KD+C) där ärendena gicks igenom med rasande fart. På en entimmesutflykt hann jag sedan hämta dotter på dagis, skjutsa till farmor, medverka i Rakt På Sak (om norrcity och biltrafik på Storgatan) och återvända till Rådhuset för att beta av mail och telefonsamtal.

Försenad hem till middag med familjen efter möte om hur kommunen kan ge goda förutsättningar för Örebro Hockey att utvecklas.

Tisdag 16/8 inleddes med en något mindre stressig genomgång med Sophia om svar till folk som hört av sig, frågor som måste hanteras och annat. Därefter till Stadsbyggnadskontoret för att diskutera arbetet med att utveckla resecentrum, utreda hur järnvägen ska gå i framtiden (nedgrävd, upphöjd eller som nu?) och om Örebros utveckling längs järnvägen. Tillbaka till Rådhuset för ett flyttat och förkortat möte med Programnämnd Samhällsbyggnad följt av snabblunch för att hinna till begravningen av Kä(m)pen Gunnar Andersson som avled i somras efter en tids sjukdom (det var skälet till det kortade och flyttade nämndmötet). Därefter en dryg timma med mail och telefon och handlingar innan jag åter hann hem till middag. Nästan i tid.

Onsdag 17/8 startades med kultur och stimulerande diskussion med Mats Nilsson från Konsthallen (och Sophia och Behcet Barsom, KD) om utveckling av OpenArt. Bör OpenArt vara varje år? Kan vi köpa in statyer från årets OpenArt (vilka går att permanenta?)? Hur kan en omröstning om vad som bör permanentas gå till (i år eller nästa år)? Kan vi ”rädda” mina favoriter, de vita gubbarna, och går det att flytta Den Stora Gula Kaninen till någon annan lämplig plats?

Därefter diskussion med en intressent som vill utveckla servicen på Örebros två stationer, vilket känns väldigt angeläget: vi har verkligen inte tillräcklig service för vare sig buss- eller tågresenärer idag.

Lunch med Lena Baastad (Örebros genom tiderna första kvinnliga KS-ordförande) och Kenneth Nilsson (ny kanslichef för S-kansliet) följdes av presidieberedning på Samhällsbyggnadsområdet med diskussion om både busstrafik, offentliga toaletter och skatepark i Örebro. Och sedan gick mötet över i beredning med tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret och vi klarade på knappt två timmar av 25 ärenden…

Bland annat detta:
”Bekräftelse om återupptagande av planarbetet, Detaljplan för Tybblekullen, del av fastigheten Almby 11:165 mfl” som döljer den verkligt viktiga frågan om att Örebro kommun nu – till slut – ska leva upp till sitt löfte – och tidigare beslut – om att låta ICA etablera en ny affär i Tybble.
– förslag på platser för ny bensinmack i Garphyttan och hur man kan lösa en eventuell bensinstation längs motorvägen vid Hedgatan
– aktiviteter i norrcity/kring Järntorget och utvecklingen av norrcity
boendeplanering i Örebro; vad och var bostäder behövs och bör byggas (samt ett konstaterande om att siffrorna om att byggandet varit lågt under första halvåret lyckligtvis är felaktiga)
– diskussion om arbetet med trafikplan och om järnväg (eller utökad busstrafik) mellan Nora och Örebro
– förslag på hur ombyggnaden av Fisketorget ska gå till (torget mot Slottet, bakom Kompassen) som nu skickas ut för diskussion
– försäljning av tomt för bostäder i Sörbyängen (egentligen lite för storskaligt enligt mig, men jag tycker att Örebro kommun ska stå för besked som givits tidigare)
naturreservat i Holmstorp, eventuell sittgrupp vid Venaspåret (förslag från en örebroare som tog kontakt, som tjänstemännen funderar vidare kring), nya koloni- och odlingslotter och två nya raststugor (Venan och vid Gårdsjötorp i Kilsbergen)

Jag konstaterar alltid att dessa veckoavstämningar med tjänstemännen är otroligt effektiva möten då otroligt mycket hinns med. Men lika mycket hinns dessvärre inte med. Så på kvällen efter beredningen får andra inkomna frågor hanteras, vanligen genom att de duktiga tjänstemännen inom programområdet överöses med ännu fler frågor och ärenden som ställts till mig…

Och sedan är det ju det där med att det ramlar in mail hela dagen… Eftersom idén om att helt förbjuda e-post kanske inte är världens bästa idé så måste man istället hantera detta. Så nu har jag bestämt mig för att testa ett nytt beting för mig själv: förutom att hantera så mycket av den inkommande e-posten som möjligt under dagen så ska jag varje dag (eller rättare kväll) hantera och radera minst 10 av de mail som är störst (tar mest utrymme i eposten) och tio av de senast inkomna. Förhoppningen är att det ska innebära att jag klarar att ge snabba svar på de mail som kommer.

Men i fortsättningen tror jag – för allas skull – att det är mer intressant om jag berättar om enskilda möten på Twitter eller möjligen blogg… Lovar alltså att inte göra det till en vana att skriva någon slags dagbok här.

Samling i både vardag och kris – om rätt och fel, värderingar och ansvar

På väg till Princekonsert i Oslo är det omöjligt att hejda tankarna som letar sig till Utöya, till de döda i terrordåden och till alla anhöriga och överlevande. Prince skulle egentligen ha uppträtt på Oslospektrum lördag och söndag efter terrordåden, och självklart blev konserterna uppskjutna. Igår genomfördes den första, som enligt rapporterna blev en hejdundrande hyllning till kärlek och glädje. Och självklart blir en av de första anhalterna i Oslo att lägga blommor; vid AUFs/Arbeiderpartiets kontor och vid Domkyrkan, där ett blomsterberg samlats.

Och det leder mig tillbaka till frågan om vad som samlar oss i tider av kris. Närmare 200 000 människor samlades på Oslos gator efter terrorattackerna och Norge (och Sverige) har hittat nya skäl att samlas och lägga undan konflikter och motsättningar. Häromdagen bloggade jag om några frågor som inte lämnade mig: det handlade om kyrkans funktion i denna typ av kriser, det handlade om hur tyckare pekade ut muslimerna som ansvariga för dåden (helt utan skäl) och det handlade om att terrordåd riktas mot politiska motståndare.

Låt mig börja med kyrkans roll, även illustrerad av att det är utanför Domkyrkan som de verkligt stora rosbergen samlats. Söndagen efter terrorattacken hamnade jag framförSVTs sändning av NRKs gudstjänst i Domkyrkan i Oslo. Jag kunde knappt slita mig, trots att jag inte är ett dugg troende. Den här typen av kriser får många, liksom mig, att lockas till kyrkan.

Jag är inte troende, och precis som förmodligen de allra flesta unga socialdemokrater på lägret på Utöya, så misstror jag religion. En mycket stor del av mina ateistiska vänner och andra aktiva som är medlemmar eller sympatiserar med Humanisterna, tycker att vi har ett gemensamt ansvar att skapa icke-religiösa alternativ och att det offentliga samhället ska hålla sig neutralt till religion/icke religion. Och jag håller med i princip. Men när denna typ av vansinnesdåd och tragiska händelser inträffar undrar jag om det inte är både svårt och dumt att försöka undvika den samlingsplats som kyrkan erbjuder.

Kyrkans tidigare dominerande ställning kommer lyckligtvis aldrig tillbaka och det behov som många känner i stunder av gemensam kris och sorg kommer inte att omvandlas till vare sig fler medlemmar i kyrkan eller i ökat förtroende för kyrkan eller religionen. Men att tänka sig att offentliga och allmäna sorgestunder inte ska ske i kyrkan tror jag innebär att man går miste om något viktigt.

Någon annan institution med tydliga och vedertagna ritualer finns inte och jag tror att det i stunder av kris och sorg är just den typen av stabilitet och självklarhet som behövs. Jag inser att alla inte tycker att kyrkans ritualer är vare sig självklara eller tydliga men även en icke-kristen som besöker en kyrka i samband med till exempel en sorgestund till minne av offren på Utöya må tycka att det är obehagligt med den religiösa symboliken och innehållet men det är likväl en given konstant som är rätt lätt att förhålla sig till.

Om motsvarande ceremoni skulle skapas utanför kyrkan skulle inga delar vara självklara. Jag tror att det skulle försvaga ceremonins värde i en stund av gemensam sorg eller kris. I teorin är det självklart inte svårt att några personer sätter sig ner för att bestämma upplägget på en gemensam minnesstund för offren. Men vem skulle göra det i en sådan stund av kris? De allra flesta som skulle kunna ha den rollen, i form av ledare eller företrädare för samlande organisationer, har ju i det läget alldeles tillräckligt med att bearbetga sin sorg, att hjälpa andra genom krisen och att hantera effekterna av krisen. Skulle den norska regeringen avsätta en kommitte för att, två dagar efter attentaten, sätta ihop och kalla till en högtid?

Jag tror att det är i sådana här kriser som vi behöver gemensamma samlingsplatser som uppfattas som någorlunda konstanta av de allra flesta. Att kyrkan i vardagen har tappat sin roll som mittpunkten i människors tillvaro innebär inte att de tappat förmågan att samla i tider av gemensam kris och sorg.

Så även om jag skulle vilja se ett samhälle som inte företräder någon viss trosinriktning så tror jag att det skulle skada, snarare än att hjälpa, att förneka kyrkans rolll i dessa situationer.

Det leder vidare till frågan om samhällets värderingar, till frågan om samling och samförstånd. Till frågan om hur vi lever våra liv tillsammans.

Förr i tiden hade kyrkan den samlande rollen i samhället som helhet. Det var kyrkan som var konstanten, den samlande (och likriktande) kraften. Det var kyrkan som bestämde vilka normer, värderingar och handlingar som var okej och vilka som inte var det. Den tiden vill inte jag ha tillbaka (och sannolikt är det få som vill det). Men vad har ersatt kyrkans samlande roll?

Det där är ju ingen ny diskussion och på många sätt är det självklart inte möjligt att tänka sig en enda samlande kraft på det sätt som kyrkan en gång var. Människor är bättre utbildade, vi ifrågasätter (tack och lov) auktoriteter och vi förväntar oss att i högre grad få välja våra egna (och olika) livsvägar och livsval. Det är bara bra, och är det något som är verkligt viktigt att fortsätta kämpa för – om inte annat så för att minnas offren för terrordåden i Norge – så är det öppenhet, mångfald och alla människors rätt att definiera sig själva och sina liv. Att själva välja religion, livskamrat, bostadsort, yrke och så vidare. Ingen kamp kan vara större eller viktigare.

Men i ett öppet mångfaldssamhälle – som terroristen och hans anhängare är så rädda för – krävs också gemensamma värderingar. Den mest självklara – att ingen har rätt att ta någon annans liv – är självklar för de allra flesta och fungerar i dessa dagar som vattendelare för ”oss” och de få extremisterna som inte accepterar det.

För även om terroristen i Oslo och på Utöya agerade själv i dödandet så är han långt ifrån ensam. Han har anhängare och han har själv blivit ledd till den punkt där han är idag. Att han genomfört de dåd som många av hans sympatisörer bara pratar om gör honom ansvarig. Men ansvar kan delas av fler. Ola Larsmo skriver klokt på DN.se om hur ansvaret måste spridas på fler. Och Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt i Aftonbladet, om spöket som går genom Europa, om hur högerextremismen och hatet sprids och hur orimligt det är att avfärda den politiska diskussionen efter terrordåden i Norge och påstå att det inte handlar om politik.

Vad är det samlande i vardagen? Vem fungerar som en konstant och värderingsbärare i dagens sekulariserade samhälle? På vilket sätt bestämmer vi gemensamt vad som är rätt och fel i vårt vardagliga handlande? Det låter sig sägas att vi alla är med och formar den typen av gemensmma överenskommelser, men med tanke på det vansinne och den ondska som en enskild (eller möjligen några få personer) kan utsätta så många andra för så är det också lätt att konstatera att denna överenskommelse inte är tillräcklig.

Och jag tror att det dessutom hänger ihop med det mer vardagliga: Vad gör vi åt det anti-sociala beteende som plågar så många människor – i synnerhet i de områden som även plågas av andra problem som arbetslöshet, fattigdom, utanförskap eller sjukdom?

Jag läser just nu Tony Blairs memoarer och för någon vecka sedan läste jag hans beskrivning av arbetet mot anti-socialt beteende. Han beskrev en händelse som gjorde intryck på honom (och tydligen även på mig…). Tony Blair var på väg hem (detta var innan han blev känd) och passerade en man som stod och pissade på en väg mitt på gatan. Blair stannade och anmärkte på mannens beteende, varpå mannen tog fram en kniv och hotade.

Tony Blair förklarade känslan: att hotas är illa nog, men det innebär också en förnedring att tvingas välja att inte ingripa mot något som strider mot grundläggande uppfattningar om hur vi beter oss mot varandra. Det finns självklart inte en enda likhet mellan att pissa på en vägg och att mörda nära 100 människor med berått mod. Men det handlar om hur vi upprätthåller/återupprättar grundläggande uppfattningar om vad man gör mot människor som inte delar ens övertygelse. Eller överhuvudtaget: vad man gör mot andra människor. Punkt.

Och där tror jag att anti-socialt beteende har en gemensam nämnare med våldsdåd. Dels för att små brott ofta leder till stora brott. Men också, och framförallt, för att det handlar om att människor inte accepterar grundläggande överenskommelser i samhället. De överenskommelser som gör ett samhälle till ett samhälle.

Jag vet att det finns massor av problem och invändningar mot den politik som New Labour drev vad gäller anti-socialt beteende och insatser mot kriminalitet. Men jag är samtidigt helt säker på att Tony Blairs insats på detta område är avgörande. Han tog fajten med dem som anser att det är vänster att vara mjuk mot brottslighet, trots att brottsligheten i första hand drabbar dem som är hårdast utsatta i samhället. Och att väldigt många brott utförs av unga, och äldre, som genom brottsligheten helt hamnar utanför det samhälle vi vill bygga för alla.

Detta är viktiga skäl till varför vi ska ha en effektiv politik mot brottslighet, och jag tycker att vi behöver skapa en mer effektiv politik mot anti-socialt beteende.
Tiggeri är ett problem både för den som tigger och för dem som utsätts för tiggaren.
Knarkpåverkade och störande personer mår uppenbarligen inte bra och skrämmer dessutom bort oss från stadskärnorna och skapar otrygghet där vi bor.
Killar som gör däcksstarter och kör för fort där barn leker löper inte bara större risk att dö en tidigare död, de för oss bort från en stad som är tillgänglig för alla och skapar avskilda områden för dem som har råd.

Men att motarbeta anti-socialt beteende handlar – självklart – inte om kepsförbud, att förbjuda tatueringar, att hålla upp dörren eller att säga Ni till äldre människor. Att extremhögerns dröm om gångna tider inte löser problemen är lika självklart.

Det var inte bättre förr; varje tid har sin uppsättning med uppfattningar om vad som är okej och vad som inte är det. Om rätt och fel. Om ont och gott. Det handlar om grundläggande respekt.
Man stjäl inte någon annans cykel.
Man förpestar inte någon annans bostadsområde genom att pissa på deras port.
Man klottrar inte på vare sig någon annans hus eller på våra gemensamma bussar eller byggnader.

Det handlar om respekt, och det är i första hand vänsterrörelserna som borde driva på i dessa frågor. För det är alltid de som har det svårast som drabbast hårdast. De rika köper sig fria från stadens problem, bygger områden långt ifrån socala problem och slipper tiggarna genom att köra lite snabbare med sin stora bil.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens (Stine Renate Håheim) citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor.

Därför är det så glädjande när nu många människor väljer att gå med i politiska partier, för att visa terroristen att han hade fel. Att vi vägrar ge upp. Att vi är fler än han och hans medhatare. Som Peter Ekström skriver på kulturdelen.com: ”Jag har bestämt mig för att på ett tydligt sätt ingå i det politiska systemet. Därför har jag ansökt om medlemskap hos Socialdemokraterna. Det betyder inte att jag tänker ställa upp i något val eller att jag håller med sossarna i varje fråga. Jag tänker inte bli valboskap, men jag känner att det är viktigt att ta ansvar för den parlamentariska demokratin. Ett medlemskap i ett politiskt parti är en rimlig konsekvens av detta. Socialist och demokrat har jag varit länge. Eller kulturmarxist som den norske terroristen kallar det. Och jag har stått på olika extremhögergruppers ”dödslistor”.
Jag tycker att du också kan överväga att gå med i det parti som ligger närmast dig. För mig är det trots allt Socialdemokraterna.”

För mig är det konkreta svaret att bli ännu mer aktiv inom Socialdemokratin för det öppna samhället med respekt, kärlek och mångfald. Men diskussionen om hur vi skapar samlande värderingar i samhället löser vi inte på ett månadsmöte i en s-förening. Det kräver många fler deltagare, många fler möten. Många fler som tar ansvar och agerar.

På politiska vet jag nog ingen vackrare formulering om detta än Labours portalparagraf (clause 4): ”The Labour Party is a democratic socialist party. It believes that by the strength of our common endeavour we achieve more than we achieve alone, so as to create for each of us the means to realise our true potential and for all of us a community in which power, wealth and opportunity are in the hands of the many and not the few, where the rights we enjoy reflect the duties we owe, and where we live together, freely, in a spirit of solidarity, tolerance and respect.”